Oh låt mig aldrig bli präktig och klämkäck...

Det finns många egenskaper som man verkligen inte vill ha. Många av dom är man säker på att slippa, eftersom det är så långtifrån ens personlighet som man bara kan komma. Och eftersom man föraktar dessa egenskaper så mycket så det finns liksom ingen risk att man utvecklar dom hos sig själv.

Men sen finns det några egenskaper som man kanske inte direkt föraktar.....men man är rätt rädd att framstå som en person med dessa egenskaper. För mig är skräcken att framstå som präktig och klämkäck. Jag ryyyyser då jag träffar på såna människor. Fast det är nog så, att när det klämkäcka och det präktiga kombineras med en total avsaknad av självdistans som det blir riktigt läskigt. Jag har nära vänner som är duktiga, ambitiösa och väldigt glada och positiva men som aldrig blir just klämkäcka eller jobbigt präktiga, just för att dom dessutom har självdistans och humor!

Jag blir dessutom misstänksam då jag möter en människa med dessa egenskaper. Jag tror då att det måste lura något värre under den glättiga ytan.... Tror att det är ett försök att hålla skenet uppe... Jag kan ha fel såklart, men det är känslan jag får.

För att förtydliga så älskar jag människor som är glada och positiva och jag är imponerad av såna som verkar orka med allt och lite till. Det är när det går till överdrift som jag mår illa..... När allt ska verka perfekt inför andra. Och så på med en klämkäck attityd och några präktiga kommentarer...blä.

Har försökt komma på något bra exempel, någon känd person eller så, som jag tycker har dessa egenskaper. Och precis nu kom jag på ett utmärkt exempel. Inga riktiga personer, utan från en TV-serie. Har du sett "Sjunde Himlen"? (Eller "7th Heaven" som är originaltiteln). DÄR har vi några maffiga exempel på vad som får mig att leta efter en spyhink. Och ALLA i familjen är galet klämkäcka, snurförnumstiga och präktiga. Barnen i den serien har inte så trovärdiga repliker direkt... Dessutom är det alltid en moralkaka i varje avsnitt. SÅ illa kan det gå om man dricker sprit, SÅ illa går det om man inte lyder sina föräldrar, SÅ illa går det om man ens funderar på att ha sex, SÅ illa går det om man ljuger osv... Pust!

Ändå har jag, som ni förstår, sett en hel del avsnitt. Det kanske går att likna med att se en skräckfilm ungefär (för dom som gillar det). Man blir livrädd och illamående, ändå ser man det för att få någon slags kick av det. I en skräckfilm blir man rädd för någon galen psykopat eller något och i Sjunde Himlen blir man minst lika rädd för en lång, präktig monolog med en smörig och äcklig sensmoral.