Det finns en del saker som jag tycker är ologiska då det gäller människans beteende. Som tex det här med flirt och så... När man är som mest nöjd med sitt liv som singel, då blir man himla populär hos det motsatta könet. Det måste vara något slags lugn man utstrålar då, som är attraktivt? Eller vad? Men det går aldrig att fejka. Det måste vara äkta.
Det är väl himla dumt att det funkar så? Det vore väl smartare att ju mer man vill träffa någon att dela sitt liv med, desto intressantare och attraktivare blir man för andra människor...? Tänk så många fler som skulle paras ihop och leva lyckliga då. Eller?
Och så det här eviga spelet...Om jag tex träffat en kille som vill ha mig mer än jag vill ha honom, då kan jag "hålla honom på kroken" i evigheter. Även om jag inte vill. Även om jag är ärlig och säger att jag inte är intresserad. Det måste vara det mest attraktiva som finns. Att vara ointresserad och svårfångad. Suck... Det är ju så bakvänt.
Sen är det säkert så som alla lyckliga par säger: "Träffar man rätt person så spelar sånt där ingen roll." Kanske är det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar