Lyssnar på musik och blir lika fascinerad som alltid över hur mycket det kan beröra. Vissa låtar blir man totalt berörd av direkt, utan att ens kanske veta varför... Ett fåtal låtar har jag bara börjat gråta av första gången jag hör dom. Kanske kan det vara så att det är något man känner igen i det undermedvetna typ, som gör att tårarna börjar strömma. Eller så är det något man behöver precis då. Ibland är det texten och melodin som går direkt till ens hjärta, men då vet man ju oftast anledningen.
Men det är roligt det där, när en låt berör så totalt, trots att det kanske inte ens är musik som man i vanliga fall lyssnar på.... Som första gångerna jag hörde "Det är vi ändå", med Tommy Körberg och Helen Sjöholm. Det är ju en lite käck låt, men jag kunde inte hindra tårarna från att fullkomligt forsa!!! :) Skrattade åt mig själv! Andra gången jag hörde den var då jag tog en långpromenad och den spelades på radion. Och det blev samma reaktion, så jag fick gå där och försöka dölja tårarna när jag mötte någon. Det är något med den låten, jag förstår inte vad, som går rakt in i hjärtat på mig.
Iochförsig så har Tommy Körberg alltid den effekten på mig. Det var liite pinsamt då jag var på hans konsert här i stan. Jag grät konserten igenom. Det var lite jobbigt att han började med "Like a bridge over troubled water". Att han sen sjöng "Anthem" mitt i alltihopa knäckte mig totalt. :) Jag blir allt lite kär i den gubben då han sjunger. Jag köpte en skiva av honom i pausen och var riktigt pirrig då det blev min tur. Jag har beundrat hans röst ända sen jag var barn, så jag borde ju kunnat klämma fram något annat än "hej" när han sa hej och ett ynkligt "tack" när jag fick skivan. Men men...han såg nog min beundrande blick iallafall. Han såg mig rakt i ögonen och blinkade. Sen snubblade jag därifrån..... Jösses. Bridget Jones och jag....
torsdag 3 december 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag pratade med min syster om sinnen häromdagen, och vilket man skulle kunna tänka sig vara utan om man måste välja.
Min syster sa att hon skulle vara utan hörseln, men det skulle jag inte kunna vara. Tänk att aldrig få höra musik igen. :S
Musik är ju starkt förknippat med minnen. Det borde rimligen alla sinnen vara iofs.. Säkert därför man börjar gråta utan någon anledning när man hör vissa låtar.
Hur som helst, gråt du till din Tommy Körberg-musik. All musik som talar till ens hjärta och berör är bra musik. Iallafall om du frågar mig. :)
Jessica, kloka ord! Och ja, att föreställa sig ett liv utan musik är svårt.... Musiken är ofta räddningen i många situationer i livet, tycker jag. :)
Skicka en kommentar