Offer

Det är så ofta som allting sammanfaller på ett häftigt sätt. Jag och en vän pratade för någon vecka sen, om människor som alltid är offer. De lever sina liv som offer, hela deras identitet ligger i att det är synd om dem, de är illa behandlade och ALLT är orättvist. Och det blir otroligt svårt och jobbigt för dem om de inte får beklaga sig och få folk att tycka synd om dem. Både jag och min vän har såna människor i vår närhet och vi pratade om hur påfrestande det kan vara att försöka bemöta en människa som inte vill ta sig ur offerkoftan (som Mia Törnblom kallar det. Det finns ingen som klär i den koftan!!!) Det är väldigt lätt att hamna i offerrollen dock! Jag har själv varit där såklart. Det har nog alla. Det jobbiga är när någon fastnar i den! Och inte tar sig ur!

Och så var jag på en föreläsning idag, med Morgan Alling och Lennart Lindén, som handlade om besvärliga människor. En av de tre besvärliga rollerna var just offret. Det är ofta att det sammanfaller så, att något man pratar om dyker upp i ännu ett sammanhang!

Jag har en bekant som alltid, alltid tycker synd om sig själv. Han är alltid orättvist behandlad. Han har det alltid svårast. Han kan tex först beklaga sig över hur synd det är om honom för att han är fattig och inte har råd att unna sig kläder. Sen när han väl köper dom där jeansen som han så länge velat ha, då kan man ju tro att han är glad. Men icke! Då beklagar han sig över att "ja nu är man ju ännu fattigare ack ack ack"... Han är alltid avundsjuk på andra också. Alla andra har det lättare än honom. Och visst, han kanske haft en jobbig barndom och ingen annan än han vet hur det var och kändes. Men något Morgan Alling tog upp (han har haft en skitsvår barndom med alkoholiserade föräldrar, misshandel, fosterhem, barnhem, opålitliga vuxna osv) det är att det viktiga är vad man gör NU. Hur man går vidare. Om man låter sin bajsiga barndom förstöra för sig resten av livet, eller om man väljer att göra det allra bästa av situationen NU.

Han pratade även om det här med att programmera om i hjärnan. Offer-personerna har ett program i hjärnan som säger: "det är syndast om mig i världen". Detta går att programmera om. Med nya tankar. Positiva tankar. Och att vara positiv betyder INTE att sopa problem under mattan, tvärtom. Ta itu med problemen, gråt, var arg, vad som helst... Men sen måste man gå vidare och försöka se möjligheter, inte gräva ner sig. Men jag tror att vissa inte vet vem de är om de inte får vara just offer som det är syndast om i heela världen.

Jag har en annan bekant som verkligen haft det överjävligt i sin barn- och ungdom. Men hon är allt annat än offer. Hon har tagit det på ett helt annat sätt och tycker aldrig synd om sig själv. Hon är helt inne på att hjälpa andra nu, som är i den situationen hon själv var i förut. Jag känner med både min offerkompis och min kompis som inte alls tycker synd om sig själv. Skillnaden är att när jag känner med och tycker synd om den sistnämnda, då lyfter hon alltid fram det hon lärt sig och säger att alla kan ta sig ur skiten, om man bara vill. Om jag visar medkänsla för min offervän så lyfter han fram ännu fler negativa grejer och gräver ner sig ännu djupare. Säger jag något positivt till honom så skjuter han det ifrån sig och menar att ingen vet hur jävligt han har det. Ok, sant. Men blir det bättre av att bara fortsätta att beklaga sig, se allt nattsvart och älta? Nja....

Dessutom har dessa personer, som trasslat in sig i offerkoftan, en förmåga att dra till sig såna situationer själva. Situationer där det blir synd om dem. Så att de får spela offer och tycka synd om sig själva. Livet måste bli så tråkigt då...?

Fram för en positiv livssyn! Är livet jävligt så är det bara att gråta, bli förbannad och tycka synd om sig själv, absolut, det behöver man också! Men fastna för guds skull inte därinne. Bränn offerkoftan, den sitter jävligt illa.