fredag 13 november 2009
Vila i frid, älskade lilla farmor...
Sorgligt, tomt och samtidigt mycket som finns till tröst. Ett långt, friskt och bra liv, utan långdraget lidande mot slutet. Jag älskar min lilla farmor. Och jag har en helt fantastisk och underbar familj. Det är så otroligt värdefullt. Mitt hjärta är fyllt av kärlek nu och känslorna är väldigt blandade. Sorg och glädje. Tomhet och tröst. Som Lina säger: "Nu får farmor träffa farfar, då blir hon glad :) Puss och kram!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
hej emma . Åh eran lilla farmor! Tänk att hon blev 95 år (för visst var det det), det är verkligen fantastiskt, vilken livserfarenhet man har då! Härligt att man har en go ocgh trygg familj att luta sej emot i livets alla skeden. Tänker på dej. Kram
Hej Lisagumman! Ja 95 år hann hon precis fylla... Det är faktiskt otroligt att leva så länge. Ja familjen är så otroligt viktig och värdefull, det kan inte sägas nog ofta... Tack för dina ord Lisa, du är alltid så go du! Kram
Skicka en kommentar