Att ana eller inte

Jag vet inte hur många gånger jag hört att "man finner kärleken så fort man slutar att leta efter den!" Eller "...när man minst anar det". Detta stämmer inte alltid. Och hur smart är det egentligen att säga till någon som är singel och inte vill vara det längre: "du ska se att du finner kärleken när du minst anar det och när du inte söker efter den". Hur jäkla lätt är det att försöka att inte ana det eller att sluta leta då liksom??

Det finns nog många exempel på människor som blivit kära när dom minst anat det eller när dom som minst behövde det. Men det är inte det det hänger på, tror jag. Om jag tar mig själv som exempel så har det varit precis tvärtom. Jag har ju bara irrat runt i kärleken och träffat fel killar och mest haft det väldigt struligt där... Och inte riktigt vetat vad jag själv ville. Men så fort jag klart och tydligt erkände för mig själv att nu vill jag träffa rätt, då gjorde jag det rätt snabbt. Det tycker jag låter mer lovande för kärleken.