Självkänsla och komplimanger

Jag har tänkt lite på det här med självkänsla, komplimanger och elaka kommentarer. Om man har bra självkänsla så blir man inte lika förtvivlad av en elak kommentar. Man vet att man duger bra ändå och att det är personen med kommentaren som har problem. Och har man bra självkänsla kan man ta en komplimang på ett bra sätt. Ta åt sig av komplimangen, tacka och bli glad.

Om man har riktigt dålig självkänsla så blir de eventuella elaka kommentarerna till sanning, medans komplimangerna inte tas på allvar.

Jag är nog lite mittemellan... Jag tar åt mig av komplimanger och blir jätteglad om det känns äkta menat. Men samtidigt skulle jag ta åt mig lika mycket, om inte mer, om någon gav mig en elak kommentar. Tack och lov har jag inte fått någon sån på väldigt länge.

I lördags var jag på nattklubb. När vi kom dit kände jag mig helt ur form och som om jag inte alls hörde hemma där. Kände mig lite tantig och tråkig. Men så får jag otroligt fina komplimanger av två personer. En som jag känner sen förut och en okänd. Efter det så tycker jag inte att jag är tantig och tråkig längre, utan vacker och sexig. Och det är ju jättebra, absolut. Tänk vad en komplimang kan göra för någon annan! Men samtidigt är det lite synd att jag inte kan ge mig själv dessa kommentarer när jag ser mig i spegeln, innan jag ska gå ut, och ta åt mig lika mycket... :) Tänk om man kunde peppa sig själv lika bra, med samma effekt liksom. DÅ har man bra självkänsla.

Men komplimanger är något man ska slösa med. När det är helt ärligt menat! Ibland kommer jag på att jag tänkt en massa positiva saker om människor, men inte sagt det högt. Så dumt! Alla blir glad av en komplimang. Även om det ibland är svårt att ta åt sig, så gör det iallafall ingen skada. Och det märks när det verkligen är ärligt menat. Känns bra att ge också.