"Bort allt vad oro gör..."

Jag fick tidigt i graviditeten bestämma mig för att inte oroa mig i onödan. Och jag har faktiskt hållt mig till det för det mesta. Men igår kom nog allt istället. Usch, jag fick för mig att det bara var en bebis som rörde sig och när jag väl börjat tänka så, då blev oron som en snöboll som rullar utför en snöig backe. Den blev bara större och större. Jag fick några små svaga puffar när jag klämde och tryckte på magen. Men det var den bebisen som brukar vara livligast som var så stilla. Usch, det var hemskt. Men som tur var så hade jag tid hos barnmorskan imorse klockan åtta. Och då sprattlade hon på som vanligt därinne, precis som sin syster. Det var ett väldans liv!:) Underbart. Och hjärtljuden lät så bra så. Jag ska dit på fredag också och barnmorskan frågade om jag tyckte det var jobbigt med allt rännande till henne och till sjukhuset och jag bara: NEJ, det är så bra! Jag hade kunnat komma varje dag till henne för att checka att allt är ok. Hon skrattade åt mig. :) Men det är ju det här med havandeskapsförgiftningen som fått mig lite ur balans. Jag är rädd att missa något symptom. Barnmorskan påpekade idag hur bra det är att jag går in i vecka 37 den här veckan och de är fortfarande kvar och växer och utvecklas. Hon sa "De trivs nog väldigt bra därinne". :)