Det finns något i mitt liv som jag inte blir riktigt klok på. Eller snarare någon i mitt liv som jag inte blir klok på. Och det jag blir allra mest förvånad av, det är hur jag själv beter mig runt denna människa.
Jag ser mig själv som en glad, positiv och stark person. Jag tycker även att jag är klarsynt då det gäller mitt liv och hur jag vill leva det.
Men så finns då denna person....som med tex en enda liten kommentar kan rubba allt det ovannämnda. Och allt runt den här personen är så speciellt. På både gott och ont. Dom senaste åren har det mest varit på ont tyvärr...
Hade jag sett min relation med honom utifrån, i en film tex, då hade jag nog inte förstått vad jag håller på med. För jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har sagt till mig själv, till honom, till mina nära, att det där var sista gången han gjorde mig ledsen. Men så sker det igen....och igen...och igen :´(
Ibland undrar jag om jag är självplågare och vill utsätta mig för den smärtan, eftersom jag hela tiden dras tillbaka till honom och allt vad det innebär. Det är i så fall inte medvetet, för jag önskar inget hellre än att jag ska lyckas klippa alla band emellan oss. Det är ju inte så att jag går och hoppas och önskar att det ska bli vi igen (om det någonsin varit vi, det kan man ju undra...under en mycket kort och intensiv period var vi båda på samma våglängd i våra känslor för varann, sedan har det bara varit en lång, utdragen, bitterljuv, relation) för det är så mycket som är förstört mellan oss så det vill jag inte ens om chansen skulle uppstå igen (vilket den aldrig kommer göra).
Detta verkar patetiskt, jag vet. Samtidigt vet jag att alla som någongång varit med om den totala passionen och blinda kärleken ändå förstår på något sätt. Men jag tänkte att om jag skriver ner detta och t.o.m. låter andra läsa det, då kanske jag en gång för alla kan få ur mig det. För jag är väldigt bestämd på att jag ska släppa honom helt....släppa det sista lilla strået som jag klamrar mig fast vid av någon outgrundlig anledning.
Som Mia Törnblom säger (jag tror det är hon iallafall): ge dig själv det råd du skulle ha gett till en kompis, om denne befann sig i din situation. Så om jag skulle råda en kompis så hade jag sagt (jag hade naturligtvis sagt det med mer finess och förståelse, men själva budskapet skulle vara detta): "SKIT I HONOM, är du galen människa?? Hur kan du fortfarande ge honom så mycket när du inte får nåt tillbaka längre???" Typ så... :)
Ska avsluta det här inlägget med ett citat från en av mina idoler, nämligen Grynet ;) "TA INGEN SKIT!!" Kom ihåg det! Så lovar jag mig själv att komma ihåg det också. :)
Puss och kram <3
6 kommentarer:
Guuud vilket bra inlägg....=) Dom där orden skulle jag kunnat skriva! Har tänk så sååå många ggr..D där med att varför fortsätta ge och ge trots att man bara får skit tillbax..Tror att jag också är lite självplågare..=/ Skickar en lycko kram till dig och du förtjänar d bästa!!! =) Kram
Åh tack gumman, dina ord värmer. Skickar en likadan kram tillbaka och kom nu ihåg: Ta ingen skit!!!! :) Kram!
Helt rätt men inte det enklaste beslut kan jag tänka mig! Stor stärkande kram Erica
Nä inte alls lätt tyvärr... Men nu är det bara så, jag har bestämt mig för en positiv förändring en gång för alla. Tack så jättemycket för den stärkande kramen, det hjälper! :) Kram
Bra! Man ska inte ta skit, och även om man kanske längtar ihjäl sig och blir så glad av en liten gnutta uppmärksamhet från den personen, så måste man vara se till sitt eget bästa. Det kommer att komma andra som betyder lika mycket, om inte MER, som respekterar och älskar dig tillbaks.
Bränn ett kort på honom eller en lapp med hans namn, och tänk att alla band är upplösta, låt begäret/beroendet/betydelsen försvinna med röken! Det är halvmåne mot nedan nu, perfekt tid för det!
Kram på dig!
Tack så jättemycket för dina ord Lia! Jag hör att du verkligen förstår. Och tack för tipset, det ska jag göra! Kram kram :)
Skicka en kommentar