Buss

Häromkvällen tog jag ett djärvt beslut om att sätta mig på en pensionärsplats på bussen när jag skulle åka hem från jobbet. Jag är löjligt laglydig (Micke har sagt att jag är den mest laglydiga person han känner) och följer de flesta små regler som finns ute i samhället. Så när det är en bild av en man med käpp vid vissa säten på bussen, så sätter jag mig inte där. Nej, den platsen är ju till för gamla med käpp. Om bussen är fullsatt och det bara finns det sätet kvar, då sätter jag mig där ytterst motvilligt och är hela tiden beredd att hoppa upp om någon äldre skulle komma in i bussen.

Men i förrgår kväll var jag helt crazy. Det var bara två-tre personer på bussen och ändå satte jag mig på pensionärsplatsen! Jag har konstaterat förut att det är ytterst få äldre människor på bussen om kvällarna. Särskilt om lördagkvällarna. Och jisses vilken bekväm plats det var! Man sitter liksom längre ner i bussen, så man slipper mycket av skakningarna och slipper att slängas runt som en vante när bussen bromsar in och svänger hastigt och vårdslöst. Dessutom fanns det gott om utrymme för benen! Jag kunde sitta rakt framåt utan att slå i mina knän i sätet framför. Och så fanns det ett bekvämt armstöd på ena sidan. Och stoppknappen var alldeles intill. Det var en så bekväm resa att den t.o.m. var värd ett blogginlägg. Heja pensionärerna!