Yta, yta, yta

Ibland blir jag så oändligt trött på all ytlighet här i världen. Alla dessa heminredningsprogram på TV och all ytlighet då det gäller människors utseende också. Det kan vara jättekul med smink, snygga kläder, stylad frisyr, vackert inredda hem osv. Men ibland står det mig upp i halsen faktiskt. När det till slut bara tycks handla om ytan. Jag och en kollega diskuterade det här en dag. Hon höll med mig och sa att hon aldrig varit med om att det varit betydelsefullt vilken soffa hon sitter i när hon är hemma på besök hos någon. Vi kom fram till att det som gör att man trivs i någon annans hem beror på om det finns kärlek där, om de som bor där verkar trivas och hur välkommen och avslappnad man känner sig. Det har ingen betydelse om soffan kostat en hundralapp och är inköpt på Kupan eller om soffan kostat 9000 och är sprillans ny. Och man älskar inte en annan människa mer för att den personen har rätt kläder och går på rätt hårsalong. Det här är sådant de flesta såklart redan vet, men ibland känns det som att man ändå måste stanna upp och tänka till. Vad har mest betydelse i ens eget liv? Är det ett perfekt hem och en perfekt kropp eller är det kärleken till andra människor som ger livskvalité? För mig är svaret självklart. Men det kan ibland verka som att all media i världen försöker få oss att tro att det är det första som är viktigast.

Om dessa två herrar skulle utse mitt hem till "Sveriges fulaste" så skulle jag ta det som en jävligt bra komplimang!