Muffinsfunderingar

Igår kväll fick jag ett ryck och bakade muffins. Tänkte mig en kopp te och en nybakad muffins till veckans enda tv-kväll (då det är hela två program som jag vill se). Sen när jag bänkat mig framför tv:n så insåg jag det absurda i att äta muffins och se på "Du är vad du äter".

Men å andra sidan, om man är vad man äter och jag äter en muffin, då är jag en muffin alltså? Dvs, söt, god och efterlängtad? Gäller att kunna vända allt till det positiva. ;)

Jag är så glad att jag inte har Anna Skipper här ibland. Men jag gillar programmet ("du är vad du äter"), eftersom det inte enbart handlar om att frossa i andras misär, utan snarare att se en person förändra sitt liv till det bättre. Jag blir alltid så fånigt rörd när dom i slutet genomgått det jobbiga och känner sig stolta och nöjda och är piggare och gladare och friskare.
Puss och kram <3

P.s. Det blev faktiskt bara EN muffins igår, resten tar jag med till jobbet ikväll. Otroligt men sant. :)