Älskade pussgurkor!

Varje dag blir jag vid något tillfälle tårögd och rörd över att jag har så underbara barn. Jag är så tacksam och så blödig! :) Mina fina hjärtegryn.

Min Martin

Imma och Märrrtin <3

Jag fick en otäck chock i början av det här året. Då fick jag reda på att min vän Martin hade dött på julafton... Idag såg jag den här bilden på mig och Martin och då kom allt ifatt mig på något sätt. Det ofattbara i att han inte finns längre. Sista gången vi pratade sa han att han så gärna ville hälsa på mig i Fagersta, både innan och efter att tvillingarna fötts. Det blev aldrig så. Jag tänker alltid minnas Martin från den tiden då vi jobbade ihop och skrattade så vi trillade omkull. Och minnas hur de runtomkring oss tyckte att vi pratade, fnissade och käbblade som ett par som varit gifta i 50 år. :) Min bästa killkompis, fan vad jag saknar dig!!!

Njut nu för bövelen

Det är så fantastiskt gulligt när man pratar med Maria och Johanna och de ler lika stort båda två. Det är liksom ofattbart gulligt med TVÅ leende babyansikten. :) Jag blir så varm i hjärtat så det är inte klokt.

Imorse tänkte jag på det här med den första tiden efter BB. Många säger (självklart i all välmening!) "njuuut nu av den här tiden". Jag var överlycklig över att ha fått två underbara, friska barn. Överlycklig! Men, jag kan inte påstå att jag njöt så värst de där första veckorna. Ingen sömn alls, förutom någon lösryckt timme här och var. En som skrek dygnet runt (kändes det som alltså) och ständigt urdåligt samvete för den andra som var mer nöjd och inte fick lika mycket uppmärksamhet. Och när den första väl slutat skrika och man tänkte sova/äta/gå på toa/duscha, ja då var det ju faktiskt på tiden att ta hand om den andra. Jag blödde som en tok efter förlossningen och kunde inte sitta på en stol, knappt på soffan. Hade massor av kliande utslag på armar och ben (stressrelaterat). "Hann inte"/glömde bort såna saker som att gå på toa själv. Det var några få exempel på varför det var svårt att hinna njuta också. Så när jag hörde det så fick jag nästan dåligt samvete för det också! Shit, ska man njuta så mycket nu och jag gör inte det...är jag då en dålig mamma? Självklart hade vi mycket kul under den första tiden också och vi skrattade också men jag kan erkänna att det var många förtvivlade tårar som sprutade även från mamman. Tack och lov att jag inte är ensamstående tvillingmamma! :) Efter kanske 1,5-2 månader så började jag dock njuta av tillvaron med de små underverken. Då hade man börjat lära känna barnen, kommit in lite i rutiner, allt kroppsligt började så sakteliga återgå till nästan det normala och man fick sova hela tre timmar i sträck ibland! Många sa (däribland min sambo) att "det blir bättre" men det trodde jag knappt när det var som kämpigast. Men det blev det, med råge! :) Och jösses vad jag nu njuter av tillvaron med mina fantastiska döttrar.